Jag höll på dö i Bydalen

Skrivet 2009-02-09 @ 19:03:36
Okej då kanske jag ska börja blogga om bydalen då.
På förmiddagarna var det skidutbildning och det innebar att man åkte i en grupp på ca 8 personer med en skidlärare. Det fanns fyra olika svårighetsgrader jag jag åkte i den näst bästa gruppen.
Vi åkte typ bara offpist och det tycker inte jag är så roligt, det är ju läskigt! Alla andra i min grupp vågade mycket mer än vad jag gjorde så jag var typ sist ner hela tiden. Vi åkte liksom inte bara offpist utan det var sjukt brant också och när jag blir rädd så spänner jag mig och lutar mig bakåt och då är det skidorna som kontrollerar mig istället för tvärt om och det ledde ju till några vurpor kan jag säga.
En vurpa första dagen var värst, då tyckte jag att det gick lite för fort och så ville jag svänga in i backen men där kom någon annan åkande och det slutade med att mina skidor korsades och jag flög som bara den. Kommer bara ihåg att jag ramlade hårt i backen och snurrade runt något varv och när jag öppnade ögonen var det snö överallt, jag låg i ett snömoln som jag hade skapat. När snön hade lagt sig stod Sonya och Wikner och tittade ner på mig och frågade hur det gick. Tappade en skida och pjäxorna öppnades på något sätt, fick lite ont i nacken men det gick över sen. Det var en riktig monstervurpa. Vid lunchen fick alla höra om min vurpa och Wikner sa "Det såg ganska kul ut, plötsligt var Sandra ett moln!"
Men jag kämpade med den där gruppen och höll typ på att dö varje dag. Andra dagen fick vi ta av oss skidorna och gå över en bergstopp och sen ner lite på andra sidan och då skulle vi åka ner där, offpist såklart, och sen hoppa på något jävla dödshopp. Skidläraren skulle visa och helt plötsligt så flög han upp i luften och sen försvann han för att det var så brant och så såg man honom först nere vid bergsfoten.
Jag var så rädd att jag ville kräkas där uppe och sen så gled jag ner för hela backen och undvek hoppet. När jag kom ner hade jag lust att gråta för att jag hade tagit mig ner.
Dagen efter bytte jag till en lättare grupp och framstod som värsta proffset, det kändes bättre! Haha.



Här sitter jag innan åket och håller på att skita på mig
Kommentarer

Kommentera mitt inlägg här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Hemsida/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0